Jag talar ut
Om jag skulle summera detta år med ett endaste ord skulle det vara besvikelse.
För det är så jag ser det när jag blickar tillbaks. Det låter deprimerande, jag vet. Men jag kan inte minnas något som har gjort så stort intryck på mig. Jag tror också att jag har försökt för hårt med kärleken. Och har man gjort det får jag egentligen skylla mig själv. Så fy! Fy på mig själv. Vad hände med den självständiga sidan av mig själv? Den sida som alltid har sagt att jag inte behöver någon för att klara av precis vad som helst?
Genom mina levnadsår har vänner kommit och gått. Så även har det manliga könet gjort. På något sätt byter jag alltid inriktning på mig själv och mitt liv. Jag är en sådan person som ledsnar efter ett tag på det jag gör och hittar bara allt fler nackdelar ju längre tiden rinner. Så då blir det change, change, change. Nya tankegångar, uttryck och nya människor. Det skedde faktiskt en oerhört lustig incident häromdagen. Satte och ströläste ett horoskop i mitt tecken där det stod att "gräset inte var grönare på andra sidan".. Den raden gav mig en rejäl tankeställare.
Så mitt nyårslöfte är detta år att i alla fall försöka stå ut när jag börjar känna mig sådär uttråkad igen (plus att jag ska sluta röka och börja träna.. Men vem lovar inte sig själv det nuförtiden?)
Jag ger upp
Nu kommer jag stå här när vi firar det nya året helt själv. För den senaste killen har lämnat boet. Och alla dessa analyseringar om vad jag sa/gjorde/tänkte fel har fått sjunga på den sista versen. Jag ger alltså upp! Nu när jag haft min ledighet har jag hunnit tänka över allt (och jag har också hunnit blivit rejält full ett par gånger, som har resulterat i fyllesms som med all sannolikhet bidrog till den senaste dumpningen).
Nu är det me-time som gäller.
D-kupor är smartare
Blickade igenom igenom någon hälsotidning idag och fastnade vid en liten notis. Visste ni att d-kupor sägs vara tio procent smartare än kvinnor med mindre tuttar? Det är sant. Eller, något åt det hållet. Alla dessa undersökningar säger jag bara. Dock räknas inte fejktuttar, så HA åt alla er med sillisar. Jag är smart på riktigt.
Kontaktannons
ute och röjer för? Hade jag gjort det hade det varit enklare att slippa tänka på alla dessa pojkbekymmer. Nu är det nära på att jag går ner och tar en glas.. Själv. Jag gräver fan min egen grav. Deprimerande or what? Funderar också på att sätta in en kontaktannons i tidningen. "Nykter och kärlekskrank blondin söker mörkhårig charmör mellan 23-28 år. Du ska ha ett jobb, ett genuint hockeyintresse, humor och jag ska kunna titta på dig (Reds anmärkn: Ärlighet är viktigt. Så det där är inget jag smusslar om). Eller fan, är du Will Ferrell upp i dagen spelar det ingen roll. Ring mig. Nu! Så kan vi prata om vårat framtida bröllop och barn.
/Grisen"
Ny kille - nytt dilemma
Detta är i alla fall problemet: Vi har träffats nu några gånger, dock känns det som att jag får pusha på att det verkligen blir av. För det lyckas alltid dyka upp något annars för honom, så jag får spela lite då för att han vi ska ses istället. Men när jag väl sedan ställer han mot väggen om detta problem och frågar om det är något fel så är de ju inte det. Han hade precis tänkt att ringa mig ikväll. Eller hur. Han påstår även att han är en ärlig person, så varför kan han inte bara vara ärlig?! Jag vet ju att det är något. Han hade gillat mig hade han hört av sig ändå. Varför ska jag alltid få känslor för såna här killar?! Blir galen på mig själv. Mitt hjärta dunkade som aldrig förr när vi pratades vid en stund tidigare en kväll. Varför kan jag inte bara gilla en kille som faktiskt ringer till mig bara för att höra min röst... Men det gör jag inte.
Utan jag insisterar på att gå på en kille som är krånglig.
Thank god for Facebook
Det är bra nu. Och det tackar jag Facebook för! Hade inte denna underbara hemsida funnits, hade jag säkert aldrig fått reda på att hockeyspelaren hade tjej.
Mr X gjorde mig ledsen på riktigt efter dissat mig efter några dejter. För alla gulliga sms han skickat och vårt mys gjorde att blev jag helt förstörd, att han helt plötsligt, out of the blue... Ja, ni fattar. Jag hade många sömnlösa nätter efter dissen och jag har, fram till denna dag, aldrig riktigt släppt han.
Men nu har jag det. Det kräket hade ju tjej. Nu fattar jag allt. Alla överdrivna träningar som hade, den gången han inte hörde av sig på en hel helg när han skulle "hjälpa en kompis att flytta" och tjejskorna han hade i sin hall. Jag förstod väl på något sätt att det var något lurt i mossen, dock ville jag förmodligen inte inse det. För kärleken gjorde mig rätt blind.
Men nu är jag fri. Fri från Mr X.
Pssst. I den sedvanliga "rota igenom killens skåp och garderober" hittade jag flatlössmedel i badrummet. Så förmodligen kryllar det av flattlöss i allsvenskan. Men ni kan va lugna, jag blev inte smittad.
Brorsan har sex
Det var en söndagseftermiddag i mitten av december och jag satt inne i vardagsrummet och jobbade med en hemsida. Jag fick helt plötsligt för mig att jag skulle låna ett par hörlurar av honom. Så jag gör det misstag som man aldrig får göra, jag knackade inte. Utan smäller upp dörren och möts av en syn där hon sitter på honom och.. ja. Ni fattar vad jag menar. Hon famlar runt snabbt och lägger sig bredvid honom. Hon börjar skratta. Han med. Jag står där som ett fån och fattar vad jag just har fått bevittna. En syn som aldrig kommer att försvinna från min näthinna.
Less
I need my Prince Charming, pronto.
Nyvaken
Aaah, nu känner jag mig så jäkla stolt. För en viss person (jag nämner inga namn) lyckades vara upp till halv fem inatt! Utan alkohol, och närmare tre timmar efter vännerna lämnat henne/honom efter filmkvällen som personen i fråga hade anordnat hos sig. Vad gjorde hon/han kan man undra? En oerhört bra ställd fråga får jag faktiskt säga. Trots att denna lilla historia handlar om mig själv (nu blev ni chockade va?), så gjorde jag inte så mycket. Jag halvdåsade till någon skitfilm (Babylonsjukan, see what I'm saying?) och smuttade på lite julmust. Så nu sitter jag här, med smutsigt hår, smink från igår och luffarkläder.. Gäsp. Nämnde jag att jag också vaknade för dryga tjugo minuter sen?
Det här kommer bli en toppendag. Toppen. Verkligen.
Ett tomt hjärta
Jag har försökt med allt. Hockeykillar, skådisar, it-killar - you name it. Oturligt nog sitter jag fortfarande här. Ensan en fredagkväll. Med ett tomt hjärta som längtar efter lustar och omtanke. Men jag är ju inte helt utan kärlek. Jag har sedan killarna som jag prövar för att se om jag har någon mojo kvar. Och det kan ni ta er i rumpan på. Faller som furor, men som jag säger är det ju helt fel furor. De killar som jag vill ha verkar ha en släng av divighet i sina arma kroppar.
Varför är det så? Jag lyckas alltid på något sätt bli hopplöst förälskad i dessa divor. För det brukar ju börja bra. Jag brukar ha lite av en skyddssköld på för att inte bli sårad, men när de kommer med sina 100-tals komplimanger och sina uttalanden om att vi ska göra ditten och datten tillsammans.. Det är då jag släpper allt och blir kär, så kär. Och dumpad.
De närmaste veckorna sitter jag då här, förtvivlad. Förstörd. Tankarna svischar runt i mitt lilla huvud som i en bunke där det vispas grädde. Snabbt och blir tjockare och tjockare för var sekund som går. Vad gjorde jag fel? Sa jag något fel? Är jag ful? Ska jag operera näsan? Snippan? Mitt vänstra knä brukar ju låta rätt knackigt när jag ställer mig upp.. Det kanske var det som gjorde att han ledsnade. Eller så är jag bara en för jävla tråkig människa.
Ving-mirakel
Hostan, och sen ryggen som gör sig påmind. Stressen då? Den är på topp. Får ingen inspiration, inget gjort.
Ingenting går som jag vill att det ska. Suck. Men jag vet vad jag behöver. Något revolutionerande. En kick. Något som ger mig vingar...
Men för det krävs det för mig att åtminstone klä på mig (inte så sugen på att gå till ICA och se ut som zombie upplivad från de döda) och kanske ge mitt ansikte lite liv. Förresten är det väl inte SÅ hemskt att spendera sin fredagkväll (och förmodligen resten av helgen) hemma? Jag gör fan ett statement i och med det här! Våga fredagskväll i soffan! Eller som i mitt fall framför datorn, pluggandes och jobbandes..
Greta, var är min rullator?
Nu har det gått fyra dagar och smärtan har inte avtagit än. Utan däremot har den blivit värre. Jag tror det är så illa att jag måste lägga in mig på ett pensionärsboende. Vem tackar nej till uppassning 24/7? Det vet bara gudarna.
Jag kände mig naken...
Så nu står man här igen. Med blogg och allt. Jag kan inte direkt påstå att jag inte har haft med detta att göra förut. Jag menar, i dagens läge och med dagens ungdomar (som även jag kanske räknas in i) så är ingenting omöjligt.
Så det är därför jag är här. Back on track.
